Det gick inte att få C till skolan förra veckan. Vi försökte med alla medel och med mycket prat, men det har helt låst sig för honom. Vi skall imorgon försöka en annan metod. En av C's klasskompisar skall möta upp C och gå med honom in, vi får se om det hjälper.

Vi pratar om vad konsekvenserna blir. Vi vet inte det. Skall han gå om åk 7? Var i så fall?  inte på nuvarande skola, det är helt klart. De kan inte ge honom det han behöver.

Sedan väntar vi på Bup också...om han får diagnos lindrig utvecklingsstörning då skall han gå på grundsärskola. Skall han gå om åk 7 om han skall gå i grundsärskola?

Vi känner oss helt vilsne och ganska ensamma faktisk. Vi kämpar, vi har så mycket skuld och skam att vi inte får honom till skolan, konstakt känsla av att vi gör något helt fel som föräldrar. Måndag den 27 april skall vi träffa rektorn, vad kommer hon att säga?  vilket stöd kan vi få? Och vad blir det bästa för C? Hur kan vi hjälpa honom att må bättre? Det är så viktigt.

Vi kommer from nästa vecka att undervisa honom hemma samtidigt som vi fortsätter kämpa att han skall gå till skolan. Men vi frågar oss också...till vilket pris skall han gå till skolan? Han mår ju inte bra där, kan inte följa undervisningen, förstår inte vissa saker, vissa ämnen.

Vi måste hitta en lösning nu så att vi kan slappna av lite, speciellt C. Om C är hemmasittare, vad kan vi göra då?

På mötet med C kommer vi också fråga om distansundervisning resten av terminen, det finns flera, men de kostar.  Vill skolan betala? Det finns bland annat Magelungen, Learnox, sofiadistans.

De sista par dagarna har varit upp och ned. I torsdags morse mådde C dåligt innan han skulle gå, ångesten var hög. Han blev arg, skrek och kastade med saker, men han gick ut genom dören. Han gick till skolan också, men de hade redan börjat en lektion och han gick hem igen. Fredag kom han inte iväg alls.

Fredag somnade vi alla, dock inte C, jag vaknade ved 02:30 och då satt han och spelade dator, jag fick honom i säng. Han får bara spela till 23:00 lediga dagar, men vi somnade. Lördag vaknade han och gick direkt in och spelade igen. Jag gick in och pratade med honom att han inte får sitta och spela hela dagen. Det blev ett jätte stort utbrott, igen skrek och kastade saker. Slutligen kastade han en appelsin på min sambos huvud och då fick han gå ut. Han satt i trappuppgången och jag tog hans dator. Han kom in så småningom, han såg att hans dator var borta, men han blev inte arg. Han förstod. Ett par kompisar ringde på dörren och fick med honom ut och han var ute i 5 timmar. Fick spela till 23:00 igår kväll.  Blev inte sur när jag sa til. I dag skall vi på en utflykt, det skall bli fint väder

När får han utbrott då? Ofta när vi "kräver" saker: "Gå till skolan", "Släck datorn", Ibland kan vi förebygga genom att förbereda honom. "Kl 21 skal du släcka och vi påminner honom: "Om 1 timma skall du släcka". Ibland hjälper det.

En annan sak jag har märkt är det ofta inte hjälper att prata en massa, han har svårt att förhålla sig till det, han förstår när man gör, som igår när vi tog datorn. Som om han blir förvirrad i hjärnen när man pratar mycket. Han har så mycket stress och ångest som det är. Vara tydlig, mycket tydlig kan hjälpa. Inte alltid, men ofta.

Idag skall det bli varmt och jag hoppas vi får en mysig utflykt med familjen.

Meningen var att C skulle vara med på matte idag kl 9, en lektion. Men C fick ångest och klarade inte det. Efter mycket peppande klarade han att gå till lektionen efter som var historia. En lektion avklarad idag. Just nu handlar det inte om annat än att få C att gå till skolan lite varje dag, han skall bli gladare, bygga upp sitt självförtroende så att han har lite bättre grund när åk 8 börjar. Förhoppningsvis kan vi få skolan att bli mindre skrämmande med rätt stöd. Han var dock trots ångest och rädsla inte arg idag, han var hyfsat glad och skojade. Kanske börjar han själv slappna av lite. Känner att kraven har minskat och pressen. Men det var just i dag, man vet inte hur morgondagen ser ut.

Det är konstigt hur det ändrar sig och hur man förhåller sig till allt. Vi håller långsamt på att acceptera att C inte klarar normal skolgång. Vi börjar förstå. I början var det panik när han skolkade, vi förstod det inte riktigt, men vi börjar förstå. Hur har det egentligen gått i skolan? Redan i åk 4 sa hans lärare att hon inte trodde han skulle nå målen i åk 6. Det gjorde han inte heller i alla ämmen, men med mycket stöd klarade han flera ämnen. När det är konkret och tydligt eller när C skall använda händer och bilder, då går det bra. När det är abstrakt eller han skall tänka utöver det som ses eller hörs, så går det inte alls. Han kan inte. Förmår inte.

Vi tänker tillbaka och börjar förstå saker som hänt, långsamt men säkert kommer vi till insikt. Vi har mycket att förstå ännu. Jag får flashbacks till olika händelser när C har reagerat "konstigt" eller fått utbrott eller annat. Jag förstår att ibland har det varit för många intryck och för mycket förändringar och C har inte kunnat ta in allt och det har blivit kaos i hjärnan. Då har han reagerat starkt. Ibland på resor, ibland hemma, när det kanske har varit otydligt för honom. Ibland har han även med kompisar reagerat konstigt, kan plötsligt "försvinna" in i sig själv, stå och dansa eller göra annat och är då ganska okontaktbar.

Min älskade C, som du har kämpat och som du kämpar. Det har fungerat hyfsad och även om vi har vetat om att det är "något" med C, så har det ändå fungerat hyfsad till för 1 år sedan. Och vi har försökt att få till utredning tidigare, pratat med skola och Bup, men ingenting har hänt. Livet fortsätter, alla kämpar på så gott det går. Man pusslar och fixar och ordnar.

Trött idag, mycket trött, orkar ingenting. Det blev inte fint väder, annars hade jag nog åkt till skogen, det ger mig energi eller ut till havet och titta ut. Funderat på att bli sjukskriven, men skall försöka kämpa på. Jag tycker ändå att jobbet också blir en liten oas från allt detta där jag fokuserar på annat och mår bra av det.

Var skall jag börja? Det är så mycket som pågår nu och så mycket vi försöker förstå och lära oss.

C kom inte till skolan idag, steget är för stort. Han sa själv att det är för svårt. Vi pratade och kommer nu att försöka få tillbaka honom i någon form steg-för-steg. Imorgon skall han gå på matte bara och torsdag svenska och idrott. Vi fattade det beslutet själv, något måste hända. Verken skola eller soc har hört av sig, så idag ringde jag till båda själv.

Soc hade inte fått in någon orosanmälan, kanske skolan inte har skickat någon ännu, de sa att de måste göra det när ett barn skolkar mycket. Jag pratade med en tjej på telefon där och hon var snäll, men sa att det inte är så mycket de kan göra just nu, utan det är skolans ansvar att möta C och hjälpa honom tillbaka. Hon tyckte också vi skulle vänta på Bups utredning och ev. kan vi därefter få kontakt med Funktionshinder. Hon sa att skolan borde erbjuda hemundervisning, kortare dagar, små grupper eller liknande. Och det är precis det som vi har saknat - anpassning! Skolan har bara sagt att C måste komma till skolan...men det är inte så enkelt. Efter samtalet med soc ringde jag kuratorn på skolan. Jag har även skickat flera mail, vi MÅSTE ha en dialog. Jag tog upp vad soc hade sagt och vi kommer att ha ett möte med rektorn och där får vi prata om hur vi lägger upp resten av terminen. Vi tror att C just nu behöver kortare dagar, hemundervisning i matte, små grupper. Fokus på kärnämnen och PRIO att C mår bättre, får upp sitt självförtroende igen. Kraven måste sänkas. Det hade varit skönt, specielt för C, men också för oss föräldrar, att inte behöva stressa upp oss över att C just nu inte klarar att gå till skolan heltid. Inte ha den pressen.

Han kommer behöva anpassat skolgång både åk 8 och åk 9. Och vi måste börja nu, sedan när utredningen på Bup är klar då kan vi börja därifrån. C är en god kille som egentligen vill göra rätt för sig, men just nu förmår han inte. Med rätt stöd kommer han att klara det.

Vi har tider för när man skall stänga datorn på kvällen. Det brukar bli tjat och ibland bråk, men igår stängde C själv av den på utsatt tid och gick och badade och gjorde kvällmål själv. Vi pratade sedan om att han skall gå till skolan imorgon tisdag, men han låste sig helt. Skönt om vi kan få det att fungera i någon form med anpassning.

I natt vaknade jag med råångest. I magen. Min stress och ångest handlar mycket om att vi inte har lyckats att få C till skolan. Dåligt samvete? Att man inte känner sig tillräcklig som mamma? Vad har vi gjort fel? Jag har varit hemma från jobbet idag och är ledig imorgon. Känns skönt ändå. Idag fick jag lite hopp om att vi kanske kan hitta en lösning för nu. Jag är i grunden positiv inställd, vill handla och skapa lösningar.

Jag skriver nog lite förvirrade inlägg just nu, men hjärnan arbetar på högtryck    och ibland är det svårt att sortera ut i tankarna. Imorgon skall det bli fint väder och jag kommer att ta mig till skogen och gå en lång promenad och sedan sätta mig på det mest mysiga café i skogen. Det hjälper inte mig, min son eller familjen att jag bryter ihop. Måste ta hand om mig själv. Mådde så bra efter spa i söndags.

Det gick inte idag, C kom inte till skolan. Jag märkte det med en gång imorse, han ville inte vakna. Vi pratade med honom, peppade honom, försökte att han bara kunde gå halva dagen, bara för att få honom dit, ingenting hjälpte. Han säger han skall gå dit imorgon. Vi har pratat mycket om allvaret i detta och tror han börjar förstå att det inte kan fortsätta, men frågan är att även om han förstår...kommer han orka då? Jag förstår honom ju på ett sätt...skolan är svår för honom, om han hela tiden upplever att han inte hänger med...om kraven är för höga, det är inte så konstigt att han reagerar som han gör. Jag läste en artikel om hemmasittande barn och författeren beskrev att det att barnet blir hemmasitta ibland är en helt sund reaktion. Som föräldrar blir man orolig, hur kommer det att gå, vad kommer att hända? Det är vårt ansvar att få honom till skolan, men vad händer om det inte går?

Vi väntar på att bli kallat till socialtjänsten. Vi vill dit, vi vill få hjälp. Det finns hjälp att få. Vi har kollat upp en skola i stan som skulle passa C perfekt, men skolan/socialtjänsten måste betala. Någonting måste hända och det NU! Skolan tycker vi är lite tröga...vi har idéer...kan en lärare komma hit och hämta C varje dag på vägen till jobbet typ? Kan C komma till skolan, men göra lite andra arbetsuppgifter?

Idag har jag personligen haft en bra dag. Sambon och jag var på spa igår några timmar. När vi åkte dit var vi ledsna, stressade och bråkade...när vi åkte hem...lugna och sansade. Idag har jag haft överskott, har kunnat överblicka det hela lite bättre, inte fått panik. Det går och kommer att gå upp och ned.

Har idag även funderat på om C skall bli sjukskriven? Han är deprimerad, det märker vi och skolpsykologen sa det. Men vad händer om man blir sjukskriven i åk 7 och inte klara åk 7, får underkänd?

Vår personliga "kamp" här hemma är att få C att spela mindre dator. Vi måste ta det gradvist. Men han skall stänga datorn tidigt på kvällen. Vi har sagt att om han inte går till skolan imorgon, då tar vi hans dator. Är det bra?

Jag har valt att skapa denna blogg för att få skriva av mig, få överblick över mina tankar, dela med mig av vad som hända skall och förhoppningsvis få kontakt med andra i liknande situation.

Bloggen kommer att kretsa omkring min familj och speciellt min son C, som är 13 år. C är och har alltid varit underbar annorlunda, glad, mycket fantasi, lekfull och jättegod. Vi har på något sätt alltid vetat att C var annorlunda. Han har ibland gått runt lite sin egen värld, inte riktigt hängt med när man har pratat om olika saker, blivit plötsligt och oförklarligt arg och har alltid haft lite svårt i skolan. Till och med åk 5 har det ändå fungerat hyfsat bra. I åk 6 började problemen för allvar. Kraven blev högre i skolan, krävde mera självständighet och kompisarna utvecklades snabbt. C började känna att han inte passade in verkan bland kompisar eller i skolan. Han hängde inte med alltid, men kämpade på. Det var mycket utbrott hemma, mycket frustation. Vi har hjälpt och stöttat så mycket vi kan och haft många möten med skolan. Redan i åk 4 gjorde man ett "Wisc"- test, som visade vissa svårigheter, men inte tillräckligt att gå vidare med.

Nu i mitten av åk 7 har det gått helt galet, C hänger inte med i kraven och kände sig utanför och han började skolka och gömma sig hemma bakom sin dator. Han fick och får våldsamma utbrott, men är fortsatt goda, glada och fina C. Vi pratar med C, vi har gjort allt för att få honom till skolan, gett honom mycket positiv förstärkning och har även fått ta hans dator ibland, så att han inte fastnar helt där.

Vi fick igenom att C skulle göra ett Wisc - test till och det gjorde man och skolpsykologen tror att C har ADD, autistiska drag och ev. lättare utvecklingsstörning. Remiss har skickats till Bub. Det var mycket att ta in, men vi blev inte direkt tagna på sängen, men plötsligt förstod vi många saker och hur mycket C har kämpat. Jag bröt helt ihop på mötet med skolpsykologen. Inte så konstigt att C inte vill gå till skolan. Skolan har försökt att möta C's behov, men klarar det inte riktigt.

Vi har även själva kontaktat socialtjänsten och skolan har kontaktat dem och gjort en orosanmälan pga att C har skolkat så mycket.

Och det är här vi är nu, vår resa med C har precis startat. Vi skall klara detta och vi skall kämpa så att C skall må bättre. Vår älskade C, annorlunda underbara.

Jag är inne och läser en massa just nu, vill förstå C, undersöka vilket stöd man man få, vad kan skolan göra?

Nu har det varit påsklov och vi har haft en liten "paus" från allt, vilat upp oss och har inte pratat om skolan alls. Vi har hittat på lite roliga saker och sett en glad C. Vi har begränsat hans datorspelande och när vi gör det ser vi en mycket arg C. Imorgon är det skola igen. Kommer C att gå till skolan? Vi skall göra allt vi kan. Vi har sagt att han bara skall gå till skolan, inget press. Det han har missat har han missat och han skall få stöd från oss och förhoppningsvis skolan att ta sig igenom de sista 2 månaderna av åk 7.