Meningen var att C skulle vara med på matte idag kl 9, en lektion. Men C fick ångest och klarade inte det. Efter mycket peppande klarade han att gå till lektionen efter som var historia. En lektion avklarad idag. Just nu handlar det inte om annat än att få C att gå till skolan lite varje dag, han skall bli gladare, bygga upp sitt självförtroende så att han har lite bättre grund när åk 8 börjar. Förhoppningsvis kan vi få skolan att bli mindre skrämmande med rätt stöd. Han var dock trots ångest och rädsla inte arg idag, han var hyfsat glad och skojade. Kanske börjar han själv slappna av lite. Känner att kraven har minskat och pressen. Men det var just i dag, man vet inte hur morgondagen ser ut.

Det är konstigt hur det ändrar sig och hur man förhåller sig till allt. Vi håller långsamt på att acceptera att C inte klarar normal skolgång. Vi börjar förstå. I början var det panik när han skolkade, vi förstod det inte riktigt, men vi börjar förstå. Hur har det egentligen gått i skolan? Redan i åk 4 sa hans lärare att hon inte trodde han skulle nå målen i åk 6. Det gjorde han inte heller i alla ämmen, men med mycket stöd klarade han flera ämnen. När det är konkret och tydligt eller när C skall använda händer och bilder, då går det bra. När det är abstrakt eller han skall tänka utöver det som ses eller hörs, så går det inte alls. Han kan inte. Förmår inte.

Vi tänker tillbaka och börjar förstå saker som hänt, långsamt men säkert kommer vi till insikt. Vi har mycket att förstå ännu. Jag får flashbacks till olika händelser när C har reagerat "konstigt" eller fått utbrott eller annat. Jag förstår att ibland har det varit för många intryck och för mycket förändringar och C har inte kunnat ta in allt och det har blivit kaos i hjärnan. Då har han reagerat starkt. Ibland på resor, ibland hemma, när det kanske har varit otydligt för honom. Ibland har han även med kompisar reagerat konstigt, kan plötsligt "försvinna" in i sig själv, stå och dansa eller göra annat och är då ganska okontaktbar.

Min älskade C, som du har kämpat och som du kämpar. Det har fungerat hyfsad och även om vi har vetat om att det är "något" med C, så har det ändå fungerat hyfsad till för 1 år sedan. Och vi har försökt att få till utredning tidigare, pratat med skola och Bup, men ingenting har hänt. Livet fortsätter, alla kämpar på så gott det går. Man pusslar och fixar och ordnar.

Trött idag, mycket trött, orkar ingenting. Det blev inte fint väder, annars hade jag nog åkt till skogen, det ger mig energi eller ut till havet och titta ut. Funderat på att bli sjukskriven, men skall försöka kämpa på. Jag tycker ändå att jobbet också blir en liten oas från allt detta där jag fokuserar på annat och mår bra av det.